Q: Hur ser din arbetsprocess ut i allmänhet?

A: Jag arbetar oftast med blyerts och akryl i små format på papper, mdf och upphittade material. Motiven är oftast befintliga rum/miljöer/vardagsföremål och jag har ett naivistiskt uttryck. Även om verken ofta är figurativa finns abstrakta inslag och själva materialet och ytan är i fokus, vilket sedan kan leda vidare till verk som består av mer intuitiva handlingar.

Jag har ett spontant och snabbt sätt att arbeta, där i mitt hörn av vardagsrummet, mellan alla dagliga sysslor. Det bästa är när jag lätt kan växla mellan livet och konsten, men jag måste vara medveten om att livet inte plötsligt tar för mycket tid. Om det gör det är det viktigt att försonas med konsten som om den vore en kär vän.

Därför har jag också kommit fram till att det inte fungerar så bra för mig att ha en ateljé. Den får mig att tänka på tiden som bara rinner iväg, jag känner mig låst och går dit mest för att vattna blommorna och lätta mitt samvete eftersom jag betalar hyra.

Q: Vilken del av processen är roligast?

A: Glädje och frustration går hand i hand under hela processen för mig, och det är förmodligen det som får mig att fortsätta. Men det är väldigt skönt när jag märker att jag har passerat en gräns där jag har överblick över arbetet och ser vart jag är på väg. Då kan jag slappna av lite, komma ihåg att andas och ta en kopp te, för då vet jag att jag kommer att kunna avsluta mitt arbete, det kommer att bli ett resultat. (Jag övar dock ständigt på att andas och ta den där koppen te redan innan jag passerar den där gränsen.)

Q: Vilka tekniker föredrar du att arbeta med?

A: Blyerts, akryl, akvarell, upphittade material.

Q: Hur skulle en ultimat arbetssituation se ut för dig?

A: En ultimat situation hade varit en stabil konstnärslön, sedan tror jag också att det skulle vara bra för mig att arbeta i en ateljé. Men så länge konstnärer måste lägga så mycket tid på att söka stipendier och projektbidrag som man kanske/kanske inte får, och om man får det ändå inte räcker för att försörja sig, känner jag nu att jag har hittat min ultimata situation, nämligen en kombination av mitt eget fria konstnärsliv och ett tryggt, flexibelt och ganska monotont deltidsjobb. Jag har en tjänst på universitetsbiblioteket där jag digitaliserar samlingen samtidigt som jag kan lyssna på radio (ett favoritsysselsättning) och hantera olika pappersmaterial som återigen inspirerar min konstutövning. Under det senaste året har jag till exempel samlat in alla de små papperslappar som jag och mina kollegor har hittat när vi har skannat den gamla katalogen på Humanistiska biblioteket. Planen är att göra ett collage bestående av dessa bleka pappersbitar.

Q: Om du fick träffa någon konstnär/förebild, död eller levande - vem skulle det vara och varför?

A: Åh, det är en svår fråga av två skäl. Den ena är att det finns så många fantastiska människor att välja mellan, och den andra är att det finns en stor risk att den personen visar sig vara en vanlig människa som kämpar. Det är som om jag behöver mina förebilder för att ge mig en illusion av att de har en överblick över både den kreativa processen och livet i sig.

Men med det sagt skulle jag till exempel vilja träffa Agnes Martin, även om hon förmodligen inte skulle vilja träffa mig. Lol. Hon sa "jag målar med ryggen mot världen" och jag tycker att hon hade en stor integritet. Hennes sena verk, som består av meditativa och monotona motiv, och den tillhörande processen inspirerar mig mycket

Följ @inamariewinther på Instagram